14. Olof Nilsson - Guds församling del 1: Kristi kropp (Ef 4:1-16)

Datum: 31:a mars 1979.

DEL 1.

Vi går nu in i en predikoserie om tre delar som handlar om Guds församling utifrån Efesierbrevets fjärde kapitel. I del 1 får vi lyssna lite till hur enheten i Kristi kropp byggs upp, de kommande två delarna kommer ta upp tjänstegåvorna med apostlar, profeter och evangelister i del 2 och slutligen herdeskapet och lärartjänsten i del 3. 

Att Jesus är Herre är något som församlingen i alla tider har bekänt sig till. Men det är inte bara en teoretisk utsaga att säga ja till utan det är något som bör vara högst levande för oss i vårt församlingsliv. Bibeln säger ju att Kristus är huvudet och församlingen är kroppen och därför är det så viktigt att vi bevarar Andens enhet i församlingen men än viktigare att vi bevarar kontakten och enheten med huvudet, Kristus, eftersom det är där fienden sätter in alla sina resurser för att om möjligt avlägsna huvudet från kroppen. Och det avrättningsmedlet vet vi ju vad det garanterat leder till. Det lättaste är att lura människan till att göra det som hon har stor fallenhet att göra, nämligen att göra sig själv till herre, inte minst över andra människor. Men vi är kallade att betjäna i det att Kristus ger liv till kroppen där var och en har sin del. Därför är det så viktigt att vi håller ihop kroppen och tillsammans i bön och i skriften kommer till Jesus så att vi kan växa till i Andens enhet så att vi inte lämnar utrymme för främmande läror eller människors egen ande att göra sig gällande och splittra kroppen och separera den från huvudet. Men det viktigaste av allt är att vi bekänner oss till den nåd som blivit given och att vi i kärlek bevarar fridens band.

"Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått, med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålamod, så att I haven fördrag med varandra i kärlek och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, likasom I ock bleven kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillhör eder kallelse — en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.

Men åt var och en särskild av oss blev nåden given, alltefter som Kristus tillmätte honom sin gåva. Därför heter det:

”Han for upp i höjden,

han tog fångar,

han gav människorna gåvor.”

Men detta ord ”han for upp”, vad innebär det, om icke att han förut hade farit hit ned till jordens lägre rymder? Den som for ned, han är ock den som for upp över alla himlar, för att han skulle uppfylla allt. Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare. Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp, till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet. Så skulle vi icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga anslag. Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen, och i alla stycken i kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus. Ty från honom hämtar hela kroppen sin tillväxt, till att bliva uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får sammanhållning genom det bistånd var led giver, med en kraft som är avmätt efter var särskild dels uppgift."

Ef 4:1-16 (1917 års översättning)